hiphophoran

jag vaknar brevid honom nästan varje morgon, och det är det bästa jag vet, för att han kysser mig sådär att min dag blir bra oavsett vad och så att varje morgon liksom badar i solsken.
och varje kväll håller han om mig, och viskar tyst att jag är det vackraste han vet,
jag skulle aldrig lämna honom.
och dom kvällarna som ändå bara känns fel, så håller han om mig hårdare än vanligt och torkar mina tårar om jag visar mig svag, så ligger han där, riktigt nära och håller om mig, skyddar mig för världen utanför och förkarar varför saker är som dom är.
så ligger vi där, bara min kärlek och jag, utestängd från omvärlden tills allt känns lite bättre, för just då är det bara varandra vi behöver när vi rullar runt bland täcken och lakan.
och jag förstår inte, för jag har aldrig känt såhär förut, jag trodde inte det gick.
inte såhär starkt, såhär äkta.
för sånna här känslor finns bara på bio, inte i mitt gråa extremt osexiga vardagsliv.
sen kom han, från ingenstans. och då blev allt bara sådär som det aldrig är.
sådär som inte egentligen finns.
bara med honom, och det gör mig till världens lyckligaste. som sagt.
det kanske bara är alldeles för mycket text nu och för lite vettighet, men det där med kärlek har aldrig varit vettigt i vilket fall som helst, så det spelar ingen roll.
för han är min, bara min hela jävla tiden, och jag vill fortsätta spendera varje natt med honom, för det får mig att känna mig trygg, och det har ingen annan lyckats med.
det gör att allt med honom är så speciellt och nytt, varje kyss känns speciell. det känns som om alla ord är nya, jag får lära mig allt igen, eller igen, det jag aldrig lärt mig.
det där med kärlek, för nu börjar jag fundera, och jag tror aldrig jag varit kär förut,
om det är såhär det känns. det är helt underbart. shit