hiphophoran

det finns dagar som är fel, allt är fel. och jag har dom. kankse ovanligt ofta, och kankse ovanligt tydligt. för jag berättar det, jag pratar av mig i timmar, jag skriker och jag gråter och slår sönder saker.
och alla har ju dom där dagarna, men varför måste mina vara så tydliga?
och sen finns det dagar som är bra, och då visar jag det också, lika tydligt, jag hoppar runt och skrattar, flinar sådär töntigt och fnissar mest hela tiden.
och dom goda dagarna ska ju övervinna dom dåliga om man säger så.
men nu när hösten är här, och min hjärna arbetar mer än någonsin, jag tänker alldeles för mycket, jag går ner mig och bara tänker. på det jag har och det jag inte har. det som har hänt och det som kommer hända.
och jag vill ju inte tänka sådär mycket, jag vill ju bara leva i nuet?
men varje gång jag försöker så drar nånting tillbaka mig till hur bra det var förut, hur mycket jag saknar det, eller hur rädd jag är för framtiden. eller det jag hade men förlorade, eller det jag aldrig hade för jag inte vågade, eller hur saker kunde varit så mycket annorlundare om jag handlade på ett annat sätt.
och jag vet att man inte ska tänka sådär, absolut inte, det är total förbjudet, och helt onödigt, för du kan ju inte ändra det nu, eller påvärka det. och du kan ju inte veta vad som kommer hända, utan måste våga chansa.
men det är ju så läskigt..
och så vill jag inte vara ensam mer, men jag vågar inte ha någon, för när jag har det, då ger jag allt, hela mitt liv på ett silverfat, och även om människan inte vet om det, så har den där, och kan göra vad han vill. döda mig, och den känslan, den gör ondare än mord, för då skaver det i hela hjärtat och man är som inlåst i ett trångt rum med vassa kanter som man skär sig på, och gör sig illa. människor gör en illa. och jag vill inte göra mig illa mer. jag vågar inte det.
men ibland undrar jag om det kanske är värt det, man kanske måste ramla och slå sig och göra sig illa, för att ändå vara med om den där spänningen, det äventyret.  
fast jag vet itne om jag skulle våga chansa... eller så kanske jag redan gjort det?
jag vet inte, känner mig rätt förvirrad, alla tankar snurrar nrunt men jag kan itne sätta ord på dom, och jag kan inte sätta dom på polats., lite som ett pussel med en saknade bit och innan den är där, på rätt plats platsar inte resten heller, då ger dom ingen helhet.
och jag vet egetnlgien inte vad en här texten handlar om, den är lite som mina tankar, en massa ord i massa, men ingen helehet. men jag var tvungen att skriva av mgi. så ere...
och jag undrar om inte allt et här har en helehet egentligen, jag måte kankse bara lära mig att se det i ett annat mönster..?
hösten är mysig, men kan bli väldligt ensam, och mörk.
men i slutändan så älsakr jag det, för det löser sig, det sitter fortfarnde kvar i hjärnan,, och man glömmer inte saker. men det blir bra, för i helheten såå övervinner dom där bra stunderna dom dåliga, för dom är väldigt väldigt vackra...